alwaysontime

Skriver en drömlista. Pumpar mig själv full med en "jag är bra- bok". Thanks Mia Thörnblom. Känner mig i harmoni med de högre makterna. Mår inte super, men ok. Har ett sug mitt i bröstet men känner en oerhörd förståelse för mig själv. Och en trygghet. Jag är bra. Allt kommer bli bra. Och ingen kan ta ifrån mig min självkänsla. Den är för alltid min.

Jag har hört att många oroar sig för mig. Det behöver ni inte. Ni vet ju hur min bakgrund ser ut, jag har varit med om värre :) Jag har stått i ett flertal stormar som varit mer utmanande än den här. Och ur varje har jag vuxit som människa, som kvinna.

Men jag är en oerhörd känslomänniska. Har så nära kontakt med mina känslor och vet på en gång när något inte är helt hundra. Kan inte stänga av dem, måste lyssna på magkänslan. Bra för mig på ett sätt men jag förstår att jag kan bli lite lätt utsvävande ibland.

Jag förstår att det är av omtanke ni oroar er. Och det är jag tacksam för. Men ni behöver inte. :) Var där för mig om jag ber er bara, och ber jag inte om det så behöver jag det förmodligen inte. Jag är nämligen en sådan som vågar be om hjälp när det blir för trassligt. :)

Som sagt. Inget att oroa sig för. Jag har inte ens några destrktiva beteenden att tampas med. Inget från förr som klöser min rygg och flåsar mig i nacken.

I am perfectly fine. Och jag har en tillförsikt i mig själv. Och i mina nära och kära som jag vet fångar upp mig om jag faller.

Puss på er.

jag skiter i BRE!

Det är så nära, biter mig i hälsenorna, jag känner andedräkten från monstret som jagar mig, jag sprang ju så fort, hur kom det ikapp? Jag lever i solljus men inuti mig finns ett gammalt mörker som är gömt, glömt, sönderdissekerat, sönderanalyserat. Jag är en storm av känslor, aldrig nöjd med nåt, på vems villkor?

Förstör nåt, förgör nåt, ta sönder nåt, jag befaller dig. Du är inte värd det här, jag vet att du vet, du vet jag har rätt. Förstör nåt, ta sönder allt du har, gå sönder inuti, du kan inte må såhär bra, det är inte på riktigt, för bra för att vara sant. Skapa drama, kalabalik, kaosa nu, gör nåt!

Och jag får ingen luft, kippar efter nästa andetag. Jag har klarat mig så länge, trodde jag var klar, färdig med det här,  psykologiserat det till döds.

Ändå står jag där igen och gräver inåt allt jag orkar, slabbar runt med händerna i mitt eget kött och blod, i min egen kropp, försöker hitta sandkornet som skaver där inne. Och det handlar inte om omständigheterna eller vad som är runt omkring mig, det handlar om mina invanda beteendemönster och tankemönster som jag kämpat för att bryta i 5 år, jag har kommit så jävla långt men det betyder inte att kriget är slut. Jag krigar fortfarande med det skadade barnet, det skadade egot, den skadade självbilden, den skadade självkänslan.

Och tro mig det har varit värre.  Men varje gång lär jag mig att sätta ord på känslorna och det gör allt så mycket lättare.Och ju mer ljus jag skapar i mitt liv desto lättare får jag att andas. Men ibland kommer dagar som det här och jag vill bara gömma mig i mig själv. Långt in i mig själv.


Tackar gud för min andra hälft som ger mig så jävla mycket glädje när jag är nere, som alltid får mig att le, som alltid fyller mig med hopp om mig själv igen. jag är inte förlorad, har aldrig varit, jag bara tror det ibland.

Jag har fantomsmärtor, helt enkelt.

så jävla kul grej, mina småsyskon har det, ska vi nog skaffa hit hem tycker jag...

Så mycket på gång just nu, vet inte hur jag ska hinna allt jag vill. Igen. Glömmer ofta att stanna upp och tänka efter nu för tiden. Eller- att kasta sig in i saker med huvudet före utan att tänka är väl rätt mycket min grej och har alltid varit. Vet att mamma alltid sagt det när jag var yngre i alla fall- t'änk först, gör sen. Något hon försökt lära mig men som aldrig gick in.

Hatar att inte bligg.se har en iPhone-app. Så dumt! Skönt det vore att kunna blogga och bildblogga från mobilen.

Så många hemligheter här i världen. Så många misstankar hos mig. Börjar bli allt mer misstänksam, man blir som man umgås heter det ju. Jag tror man bör fundera mer över den meningen och hur mycket den faktiskt stämmer, hur mycket man faktiskt påverkas av sin omgivning. Jag vill omge mig med smarta, driftiga, modiga människor. MEN som tänker efter.

Å andra sidan kan man inte vänta på livet och inte vänta på sina chanser. En chans brukar bara finnas där ett ögonblick ochy sen är den borta och kommer kanske aldrig igen.
Så om jag då tänker för långsamt är den kanske borta innan jag ens kommit fram till ett beslut?
Och ofta när man går och suger på en karamell för länge blir den lätt bitter och smakar tvivel,´tvivel på den egna förmågan. I alla fall hos mig. Hos er?

Jag somnar nästan här, är aptrött. Night.

Hur ska jag förklara? Att ge min sårbarhet är så långt jag kan gå. Det yttersta jag kan ge. Så långt jag kan sträcka mig. Att låta mig själv älskas till det yttersta innebär en stor risk att bli sårad. För du äger mig, om du äger min sårbarhet.

Sin sårbarhet är det vackraste man kan ge någon annan människa. Så krävande men så nödvändigt i en relation. Hur kan man älska utan att vara sårbar? Hur kan man ge allt man har och allt man är utan att riskera att gå sönder om man blir lämnad, sviken, trampad på? Man kan inte vara stark utan att vara svag. Man kan inte bygga murar utan akilleshäl. Man kan inte vara mer än människa.

Men man ska akta sig för att ta sårbarheten för given. Man ska vårda den och ösa tillit över den. Tillit och kärlek och bekräftelse. Alla behöver bli bekräftade, men alla visar det på olika sätt.

Ibland ser jag glimtar som gör mig tårögd av stolthet för att jag får bära tilliten med högt huvud. Jag värderar hans tillit så högt, vill ha den så gärna, vill se mer, gräva djupare i honom, förstå honom bättre. Att vara förstående och förlåtande är två viktiga punkter på listan över hur jag vill vara som partner. Det och kärleksfull och givande. Varm, passionerad, mångfacetterad. Med djup utan slut..

Shit vad jag älskar honom det är helt galet hur djupt den här känslan börjar gå i mig. Och det finns så mycket utrymme kvar. Det är fantastiskt spännande att ens själv få vara med på den här resan, i det goda och det onda. Allt som gör ont och allt som spänner ut mitt hjärta med så mycket kärlek, stolthet och lycka att jag tror att det ska gå sönder. Sex månader längre än jag trodde, och jag tackar gud för varje dag.